Skip to content

Ett misstag, är ett misstag, är ett misstag… Del 2

November 9, 2012

Jag gick på föräldraledighet två månader innan jag skulle föda eftersom jag hade ett tungt jobb. Tanken var att jag skulle hinna “fixa och dona” innan babyn kom. Det tog bara några dagar, närmare bestämt till min fars födelsedag, innan vattnet gick. Först trodde jag att jag kissat ner mig…

BB

Det var bara att åka upp till BB, där jag blev inlagd och beordrad sängläge. Eftersom jag inte skulle föda på två månader än så fick jag inte göra något som skulle sätta igång förlossningen. Jag låg i sängen men efter två dagar satte det igång ändå. Jag höll mig lugn och ringde mamma för att tala om att hon kunde komma när hon ville, hon var i stan och handlade. Eftersom jag visste att förlossningar tar ganska lång tid sa jag till henne att inte stressa. Efter ett par timmar fick jag dock ringa och be henne snabba på. Min baby mådde inte bra i magen utan hotades av asfyxi (snitsigt ord för kvävning) och ett akut kejsarsnitt behövdes.

Jag var fortfarande lugn (konstigt att jag inte var rädd egentligen, jag låg ju där själv), och väntade på att att mamma skulle komma. Hon kom i sällskap med min lillasyster och vi förbereddes för operation.

Från att de lade snittet till att min dotter föddes gick det fyra minuter. jag fick en snabb glimt av henne innan de tog bort henne för att se till att hon mådde bra. Själv fick jag ligga kvar och bli hopsydd igen. Efter det tog det flera timmar innan jag fick komma till avdelningen och träffa henne för första gången. Något jag alltid grämt mig över, är att jag inte var den första som fick hålla mitt eget barn, och att jag fick träffa henne i ett rum fullt med andra föräldrar första gången.

Hon var så liten… 2230 gram vägde hon och var 45 centimeter lång. Som en sko nästan. Men vacker var hon och temperament visade hon direkt. Jag tänkte först döpa henne till Irmelin (hade sett namnet i en bok) men jag blev totalt nedröstad av resten av familjen. Namnet kunde vänta.

Meddelande: du har blivit pappa

Jag hörde så klart av mig till Ezbjörn och talade om att jag fött en flicka. Jag pratade inte med honom själv utan fick prata in på hans telefonsvarare. Det tog flera dagar innan han hörde av sig och kom till sjukhuset. Vi hamnade i bråk nästan med en gång. Jag ville sätta in en födelseannons, men fick inte. I alla fall inte om jag skulle skriva vem som var pappa. Det visade sig att han inte talat om nästan någon att han ens skulle bli pappa. Hans egen mor visste inte ens om det. Jag orkade inte bråka så det blev ingen födelseannons.

Ezbjörn kom till sjukhuset flera gånger och varje gång slutade det med bråk, jag var ju en sådan dålig mamma på grund av det ena och det andra (kan fortfarande inte fatta att jag inte bad honom fara och flyga all världens väg redan då). Trots hans uppförande fick han välja namn till vår dotter, Nadine.

Växa, växa, växa

Efter ett tag blev vi förflyttade till Mölndals sjukhus (hon föddes på Östra Sjukhuset), eftersom Nadine vuxit så bra och var frisk. På Mölndal stannade vi tills hon var stor nog att åka hem. Ezbjörn syntes inte till överhuvudtaget under tiden vi var där.

Min lilla familj

Väl hemma var det dags för mig och min nyfödda dotter att lära känna varandra ordentligt och bli en egen liten familj. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var mysigt, jag tror inte Nadine var ifrån min famn en sekund. Vi var ute och gick, vi hälsade på släkten och jag fick stolt visa upp henne. Hon var otroligt snäll, ingen kolik, ingenting. Trött var jag ändå eftersom jag helt plötsligt var tvungen att gå upp på nätterna och mata henne (någonstans hade min hjärna förträngt vissa delar av föräldraskapet). Men det gjorde inget, sov hon så kunde jag sova med.

Utan att bli för långrandig med hur vi hade det hemma från sjukhuset vill jag säga att jag njöt och var stolt över min lilla flicka. Det enda som störde bilden var hennes pappa Ezbjörn. Han kom och hälsade på lite sporadiskt och varje gång gick besöket ut på att trycka ner mig och att han talade om vilken dålig mamma jag var. Dum som jag var, tillät jag honom att komma eftersom jag tänkte att Nadine inte skulle få lida för att vi inte kom överens.

Men mina ansträngningar hjälpte inte, hon fick lida ändå….

Fortsättning följer….

Advertisements
Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: